Nyheter från FKG

  • 19 juni, 2024
  • De sällsynta metallerna och det storpolitiska spelet

  • Världsordningen är under omprövning, med en förskjutning mot Asien och större spänningar mellan stormakterna. Riskerna för allvarliga konflikter ökar, och i kölvattnet av det uppstår effekter när det gäller råmaterialen. 
    – Det finns risk för resurskrig när det gäller strategiska råvaror, säger Niklas Rossbach, senior analytiker på Försvarshögskolan.

    I rapporten ”Sällsynta metaller och stormaktsrivalitet” har Niklas Rossbach tagit en mer närgången titt på hur de sällsynta metallerna skulle kunna bli brickor i ett storpolitiskt spel. Ungefär på samma sätt som Ryssland har använt exportrestriktioner för sina leveranser av naturgas som ett medel för att försöka pressa Europa i Ukraina-frågan skulle exempelvis Kina kunna använda sin dominans när det gäller tillgången till sällsynta metaller i sina planer på att införliva Taiwan med fastlandsnationen.

    Niklas Rossbach.

    Beredskap kan behövas
    Niklas Rossbachs slutsats är att de länder inom EU som har naturtillgångar av det här slaget åtminstone bör skaffa sig en beredskap för att börja bryta dem själva – om läget skulle hetta till.
    Lagstiftningen inom EU drar åt samma håll.
    – Unionen har tryckt på behovet av att fram till 2030 arbeta för att avsevärt minska beroendet av Kina när det gäller kritiska mineral, säger han.
    Lagstiftningen the Critical Raw Material Act har som mål att EU-länderna själva ska kunna utvinna 10 procent av den årliga förbrukningen av de här råvarorna, och att 40 procent av dem ska bearbetas inom unionen. Till det kommer att 25 procent ska komma från återvunnet material.
    En annan aspekt i det här sammanhanget är att länder som Sverige har en reglerad arbetsmarknad, med lagar som förhindrar alltför dåliga arbetsförhållanden. Särskilt tydligt blir det om man jämför med exempelvis Kongo – en betydande exportör av kobolt men även en nation beryktad för att det förekommer barnarbete i gruvorna.
    Även på brytningen i flera afrikanska länder finns det förresten en kinesisk vinkel.
    – Kina är inblandat i en stor del av utvinningen på den kontinenten. De transporterar hem råvaror därifrån och förädlar dem på hemmaplan. Den där raffineringsprocessen och förädlingen saknar vi till stor del i Europa, säger Niklas Rossbach.
    Förutom att råvaror riskerar att göra oss beroende av odemokratiska länder finns det enligt honom även en risk att jakten på materialen skapar konflikter mellan stormakterna.
    – Att det skulle bryta ut regelrätta krig mellan dem är inte så troligt, däremot kan det uppstå så kallade proxykrig där de ställer sig på varsin sida i en konflikt i ett mindre land som är rikt på naturtillgångar. Den som i slutändan står på den vinnande sidan blir även den som kontrollerar råmaterialen.
    Men, säger Niklas Rossbach, fokuset på att utvinna sällsynta metaller i Europa är viktigt även av andra skäl än de rent säkerhetspolitiska.
    – Om EU ska kunna genomföra den gröna omställningen behövs de sällsynta metallerna och mineralen. Exempelvis för vindkraftverk, elbilar och annan teknologi.

    Stefan Romedahl.

    Sverige – ett land med resurser
    Sverige är ett typexempel på ett land med tillgångar på en rad av de efterfrågade råmaterialen – exempelvis kobolt som används i bilbatterier, och palladium som behövs till katalysatorer. Men traditionellt har vi inte brutit dem, utan inriktat oss på järnmalm, plus basmetaller som koppar, bly och zink.
    I Kiruna finns Per Geijer-fyndigheten där LKAB planerar för brytning av sällsynta jordartsmetaller – fyndigheten bedöms vara den största i Europa.
    Ett annat exempel är småländska Holsbybrunn. Där finns Kleva gruva som öppnades på 1700-talet och stängdes 1991. Där bröts förr både nickel och koppar vilket innebär att det sannolikt även finns kobolt där.
    Ytterligare ett exempel är området Norra kärr i Gränna som bedöms härbärgera en av de största europeiska fyndigheterna av sällsynta jordartsmetaller. Kring andra världskriget fick Boliden rätt till brytning i Norra kärr och påbörjade arbetet 1949.
    På den tiden var det inte de sällsynta jordartsmetallerna det handlade om. Företaget riktade istället in sig på ämnen som nefelin, zirkon och hafnium. Men de fick aldrig kommersiell snurr på fyndigheten och gav upp sina rättigheter 1991. Sedan 2009 har istället kanadensiska Tasman Metals exklusiv rätt att undersöka området och har bland annat gjort provborrningar med gott resultat.
    I Bolidens gruva i Kankberg bryts guld. Det finns i en koncentration av 4,1 gram per ton brutet material. I samband med nyöppningen av gruvan för drygt tio år sedan bestämde Boliden sig även för att börja bryta den innovationstekniskt viktiga metallen tellur som används till solpaneler. 186 gram tellur per ton finns i malmen, men enligt Stefan Romedahl, direktör för Boliden gruvor, finns det dock en del kommersiella komplikationer kring brytningen. Bland annat för att även om de sällsynta metallerna är eftertraktade så går det åt mycket små mängder av dem. När Boliden ställde upp ett verk för att ta upp runt 30 ton tellur per år innebar det att de i ett svep tog över 20 procent av världsmarknaden, vilket fick en omedelbar effekt.
    – Det fullkomligt slog ihjäl marknaden, säger Stefan Romedahl.
    Priserna sjönk som en sten, vilket bland annat även berodde på prisdumpning från Kina. Bolidens erfarenhet visar på en del av problematiken kring att bryta de sällsynta metallerna.
    – Att få betalt för dem är en utmaning. Normalt sett har vi en fungerande marknad och prissättning för basmetaller som koppar, zink och nickel. Men sällsynta metaller är en ickefungerande marknad.

    Katarina Nilsson.

    Efterlyser subventioner
    Även om de hittar andra sällsynta metaller i områden där de har rätt att bryta skulle de enligt honom troligtvis inte starta nya gruvor.
    – Affärsrisken är för stor, säger han.
    En råvara som kobolt har Boliden gott om i östra Finland, i en anrikningsdamm i anslutning till anrikningsanläggningen Luikonlahti. Om den utvanns skulle det enligt Stefan Romedahl motsvara tio procent av Europas behov i tio års tid.
    – Men det finns ingen ekonomi i att utvinna det.
    Om det inom EU anses viktigt att vi utvinner metallerna, då behövs det enligt honom också några slags subventioner.
    – Man får skjuta till pengar. Lantbruksstödet är väl ungefär en tredjedel av EU:s budget. När det gäller sällsynta metaller skulle det jämförelsevis handla om småpengar, säger Stefan Romedahl.
    På sistone har det varit debatt i riksdagen angående en förändring i minerallagen. Förändringen handlar om att det inte längre ska vara nödvändigt med Natura 2000-tillstånd för att få bearbetningskoncession. Den nya lagen börjar gälla den 1 juli och är ett steg i samma riktning som Niklas Rossbachs rapport stakar ut: tillståndsprocessen ska bli effektivare.
    Oroande ur miljösynpunkt, menar en del, men enligt Katarina Nilsson, expert på forskning och innovation på Swemin – branschorganisationen för gruvor, mineral- och metallproducenter i Sverige – är förändringen bara en återgång till en ordning som gällde tidigare. En bättre ordning, enligt henne.
    – Sedan kom det en ny tolkning från regeringen, på grund av saker som hände på EU-nivå, säger hon.
    Nytolkningen då var kontraproduktiv, menar hon, eftersom den innebar en risk för att Natura 2000-tillståndet skulle behöva omprövas när det senare under processen var dags för ansökan om miljötillstånd.
    – Risken för dubbelprövning blev stor.
    Med den nya ordningen som nu införs sker Natura 2000-prövningen istället efter att bolagen har alla miljöundersökningar på plats.
    – Då vet de också hur gruvområdet bäst ska utformas för att de ska kunna tillgodogöra sig fyndigheten på bästa sätt, och med bästa möjliga miljöhänsyn, säga hon.

    Peter Bryntesson.

    Mer förädling på hemmaplan
    I frågan om huruvida vi borde bryta en större andel av de sällsynta metallerna i Sverige är Katarina Nilsson tveklöst för en sådan utveckling. Hon tycker också att vi borde bli bättre på så kallad vertikal integration. Det vill säga att bolagen inte bara bryter metallerna och exporterar dem, utan också själva blir vassare på att förädla råmaterialen till produkter.
    – Alternativt att slutanvändare i högre grad investerar i gruvor och förädling.
    Hon säger att det är åt det hållet det har gått med batteritillverkningen. Hon tar Tesla som exempel. Företaget har investerat i och slutit avtal med bolag som bryter och vidareförädlar batterimetaller.
    – Tänker vi ur ett svenskt perspektiv skulle exempelvis ett företag som gör elmotorer kunna gå in med ett ägandeskap i gruvan i Norra kärr, säger Katarina Nilsson.
    Även FKG:s vd Peter Bryntesson tycker att vi borde bryta fler av de eftertraktade mineralen och metallerna här hemma.
    – Det är positivt att lagstiftningen nu förändras i en riktning mot att göra det enklare att få tillstånd. Men det är fortfarande alldeles för utdragna processer, det borde gå att göra snabbare, säger han.
    Enligt honom måste Sverige höja tempot, för ”andra delar av världen springer fortare”.
    – Sitter vi på material som fordonsindustrin behöver vore det väldigt bra om vi kunde nyttja dem. Om vi kan göra det i vår del av världen minskar det även exponeringen mot problem som barnarbete, handel med diktaturer och annat dåligt. Dessutom är vi på väg in i ett handelskrig med Kina, och det kan innebära tullar, tariffer och liknande.
    Över huvud taget tycker Peter Bryntesson att närproduktion är något att sträva efter.
    – Ja, det är ju bara dumt att skeppa artiklar från Kina för att bygga bilar här. Det är dåligt både för landet och fordonsindustrin. Kan vi producera här hemma får vi dessutom större säkerhet i försörjningskedjorna, säger han.

    Fakta: Mer läsning
    Klicka här för att läsa mer om Niklas Rossbachs rapport ”Sällsynta metaller och stormaktsrivalitet – en översikt om nya strategiska resurser och risken för råvarukonflikter”. Via länken går det även att ladda ner hela rapporten.